lördag 24 december 2011

God Jul


Nu när 2011 går mot sina sista skälvande dagar kommer en liten hälsning från vår
SE UCH Lady Ninjas New Girl In Town


Matte i köket hon bakar och lagar
bullar och kakor
patéer med räkor
husse han sitter i soffan myser
ute på bron står liten Borghild och fryser...

Men se där är Rut
och lillhusse med
kanhända att någon av dem tittar ut
och ger mig en liten smakbit från sked
köttbullar, skinka eller paté
allt smakar mumma blott jag får va mé


Från Borghild och alla oss andra, två- och fyrbenta en önskan om en
riktigt fin julhelg var och hur du än firar den!


måndag 14 november 2011

Vård till papperslösa flyktingar i Sverige

Generositet är svårt. Det finns så många skäl att neka, en del av dem kan t o m för mig låta ganska logiska.

T ex

"Vi har så många arbetslösa i landet reda. Vi måste värna om dem först"

"Gamla människor, våra egna föräldrar/far- morföräldrar lever på alldeles för små pensioner"

"Se hur det redan sparas på våra barns skola, skolmaten, elevhälsa..."

Etc

Med sådana argument mot sig kan det ibland kännas svårt att hävda varför vi ska ta emot flyktingar, ge dem en fristad i vårt land, ge dem utbildning, arbete, vård och allt det där andra som tär på våra gemensamma tillgångar. Det är ett dilemma, jag vet. Ibland "vet" motdebattören dessutom bestämt att "de" inte alls är riktiga flyktingar, de har bara kommit hit för att få det bra!

Kanske det. Men när jag hör det så kan jag inte låta bli att tänka på Brita Josefina Andersdotter. Född i Morup, dotter till åboer (dvs tämligen fattiga föräldrar) i januari 1876. Våren 1893 vinkade hon farväl till sina föräldrar, syskon, släkt och vänner och gick ombord på ett skepp i Göteborgs hamn. Josefina reste till Amerikat.

Inte för att hon var förföljd för sin tro, inte för att hon riskerade att fängslas eller värre för sin, eller någon familjemedlems, politiska aktivitet, nej, Josefina var ung och nyfiken. En stark och obändig ung kvinna som ville få det bättre än hon kunde få som piga i Halland. I USA fann hon arbete i en välbärgad familj - tror faktiskt inte de hade RUT-avdrag för henne ens.

Josefina blev kvar i USA i elva år, hon blev inte rik och berömd, men hon hade det gott nog. Precis det som jag tror flerparten av de som kommer till Sverige hoppas få det när de lämnat sina nära och kära någonstans i världen för att komma hit.

Precis så som Josefina togs emot i det stora landet i väster hoppas jag att vi kan ta emot de som söker sig hit. Ge dem möjlighet till ett värdigt liv, precis samma som vi vill ge våra barn, gamla, friska såväl som sjuka.

Just nu finns en petition till Sveriges regering för att vi ska få en lagstiftning som garanterar papperslösa flyktingar rätt till vård. Jag har skrivit under, och jag hoppas att även du vill göra det!

Våga vara medmänniska!

I Matteus 25:42-45 kan du läsa vad Jesus förväntar sig av oss

42  Jag var hungrig och ni gav mig inget att äta, 43 jag var törstig och ni gav mig inget att dricka, jag var hemlös och ni tog inte hand om mig, jag var naken och ni gav mig inga kläder, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte.’ 44  Då kommer också de att fråga: ’Herre, när skulle vi ha sett dig hungrig eller törstig eller hemlös eller naken eller sjuk eller i fängelse och lämnat dig utan hjälp?’ 45  Då skall han svara dem: ’Sannerligen, vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig.

Vill du göra din röst hörd, klicka på länken nedan! Tack för att du tänker också med hjärtat!

http://www.ipetitions.com/petition/ratttillvard/

måndag 5 september 2011

Ledarskap i ideella organisationer

Ledarskap är något jag tänkt på mycket länge. Vad är det som gör en del ledare så mycket mer framgångsrika än andra? Vissa egenskaper som krävs är unika för verksamheten, bollkänsla för lagledaren i fotbollslaget, musikalitet för orkesterledaren etc. Men de specialistkunskaperna är, dristar jag mig till att säga, inte avgörande för verkligt framgångsrikt ledarskap.

I fem dagar har jag tillsammans med en härlig, brokig samling metodister från Norden haft förmånen att se och höra flera framgångsrika ledare tala i School of Congregational Development. Nu vill jag försöka sätta ord på en del av de tankar och känslor som engagerat mig i den här processen. Det är säkert inte mycket, om ens något som är nytt, egentligen. Ska jag vara ärlig så lärde jag mig inte mycket nytt. Betyder det att SoCD var slöseri med tid? Inte alls. För som du som ägnat sig åt pedagogik vet så är det i upprepningen vi lär och ökar vår kunskap.

Första gången vi upplever något ger ofta en "kick" men sällan leder en kick till någon  bestående förändring. Nej, inlärning och utveckling är processer, livslånga processer.

Så, vad ser jag då att VI behöver ha med oss som ledare?

1. Ledarskap kräver allt av dig

2. Ledarskap är att stå kvar när det blåser

3. Ledarskap är en uppgift för människor

4. Ledarskap är en dans på rosor

5. Ledarskap är att gå baklänges


1 - Ledarskap kräver allt av dig

Du kan inte som ledare kräva mer av någon annan än du kräver av dig själv. Som ledare i en ideell organisation kan det innebära att du är anställd där och har en arbetstid på t ex 40 h i veckan. Är det den tid du lägger på arbetet? Hur kan du då kräva att medlemmar/frivilliga jobbar mer än 40 h/vecka? Var hamnar vi om våra ideella medarbetare redan har ett heltidsjobb utanför organisationen? Antingen att alla med heltidsjobb är "befriade" från allt arbete i föreningen, eller, att du kräver av dem att de ska jobba mer än 40 h i veckan. Men, säger du, det här är ju mitt jobb. På min fritid har jag en hobby och jag har min familj. Precis som mina medlemmar har den här föreningen som sin hobby så har jag en egen hobby. OK. Men om du är min ledare och säger att det du jobbar med är inte det du brinner för. Varför ska jag då brinna för det? Jag som ser upp till dig, min ledare, vill såklart ha det du brinner för, så hallå, här kommer jag med dig och går in i din hobby istället! Därmed inte sagt att en anställd ledare inte ska ha fritid, inte ska få prioritera sin familj inte ska få ha fler intressen. Alla människor behöver tid för rekreation, egen tid och tid för familj och vänner. Men, som ledare i en ideell organisation måste man också ha visionen den vision som bär organisationen och visionen tittar inte allt för mycket på klockan. Klockan, den ska, MÅSTE, däremot en eller flera av ledarens omgivning ha ett öga på. Där ligger en av spelarnas, handarbetarnas eller församlingsmedlemmarnas ansvar. Att vårda sin ledare. Att säga STOPP innan ledaren sliter ut sig och/eller sin familj och sin vänkrets. Innan ledaren blir fixerad vid visionen och tappar kontakten med livet och verkligheten.


2. Ledarskap är att stå kvar när det blåser 

Meningsfullt ledarskap kommer ur en vision. En stark upplevelse av något du vill med den organisation du leder. Ledarskap för egen vinnings skull är inte ledarskap. Det kan vara chefskap, men inte ledarskap. Visionen medger ingen enkel utväg när det blåser snålt. När fotbollslaget hamnar sist i ligan, trådarna trasslar ihop sig i syföreningen eller församlingen slutar växa eller krymper. Är det en vision som kallat dig till ditt ledarskap så kräver motgången mer arbete av dig, inte mindre. Du måste kanske gå tillbaka till dina strategier och skärskåda dem, ska du sätta Pelle i mål i stället? låta Oskar vara forward? Ska du köpt tråd på rullar istället för i härvor? Ska du bjuda in till andakt på torsdagskvällar istället för fredagskvällar? Listan på exempel kan göras hur lång som helst, för allt handlar om vägar till målet och de är som vägarna till Rom, oräkneliga. Men visionen, om det är en vision, så är den unik och inte utbytbar. Är du en ledare då står du kvar och kämpar för din vision, men på ett smart sätt, med nya strategier. En chef som stöter på motgång, han kan byta jobb till något ställe där hans favoritstrategier fungerar. Ledaren som styrs av visioner, hon står kvar. Ibland frostnupen, sorgsen och trött, men en ledare ger inte upp.


3. Ledarskap är en uppgift för människor

Alla ledare är människor. Alla människor har svagheter, brister. Små och stora. Alla människor gör då och då misstag. Skillnaden mellan en framgångsrik ledare och en mindre framgångsrik ledare kan ligga i hur man förhåller sig till sina svagheter och misslyckanden. För som du förhåller dig till dina egna misslyckanden så tenderar du också att förhålla dig till andras. Och hur du förhåller dig till din egen svaghet och dina egna klavertramp är i högsta grad avgörande för hur dina medmänniskor förväntar sig att du ska se på deras.



4. Ledarskap är en dans på rosor

Flocken, vare sig det är ett fotbollslag, en syförening eller en församling består av individer. Individer med ibland mycket varierande erfarenheter från sin historia och omgivning. Delar av dem är som rosens kronblad, mjuka, skimrande av färg, väldoftande men också ömtåliga. Andra delar av dem är styva, hårda och fulla av vassa taggar. Ännu andra delar av dem kan vara som den nedersta delen av stjälken när de fått stå för länge i gammalt vatten, slemmiga och illaluktande. Allt detta har du och allt detta måste du vara redo att vårda och älska för...


5. Ledarskap är att gå baklänges 

Det allra viktigaste. Det har jag sparat till sist för det vi kommer ihåg är oftast det vi hörde senast. En ledare måste alltid se sina följeslagare. En ledare måste också gå före sin flock och visa vägen, röja motstånd och faror ur vägen. Och efter långa funderingar över hur det här ska kunna förenas har jag kommit på lösningen. Ledaren måste gå baklänges! Med sitt ansikte och sin närvaro riktad mot flocken. Alltid öppen för att se när någon kanske snubblar, blir trött, möter svårigheter i sitt liv och på sin vandring. Men, säger du, hur kan ledaren klara att gå baklänges, det kan inte hålla, hon lär snubbla ganska omgående?

Nej, det tror jag faktiskt inte är någon risk. En sann ledare har en flock bakom sig som älskar sin ledare och sina medvandrare. Alla i flocken har sina ansikten och ögon vända framåt mot och förbi ledaren, mot visionen som förenar dem och de kommer att varna sin ledare för hinder. Om ledaren tilllåter dem, om ledaren ser och hör dem. Om ledaren har ett ömsesidigt förtroende för sin flock, sin organisation.


OK, vän och medvandrare i livet. Nu har jag lagt ut den första upplagan av min ledarskapsfilosofi. Den har på ett sätt värkt fram under många års tänkande och studier men nedtecknandet har gått fort för ibland när man tänker för länge så går tankarna vilse och irrar omkring utan att nå fram till något mål. Finns du som läser det här och tycker att något i detta är inte alldeles fel, något i det här kan faktiskt vara till hjälp? Gör då dig, mig och andra medvandrare tjänsten att höra av dig till mig och berätta vad du håller med om och vad du inte håller med om. Vad du förstår och vad du inte förstår. Har du tankar som jag inte har med ännu i denna min första nedskrivna, publicerade, version - jag vill gärna dela dem med dig för det är i kommunikation med andra vi växer allra bäst, och jag känner mig som allt annat än färdigväxt.


PS Är du ledare i en ideell organisation? Har alla krav ovan blivit en börda för dig? Läs då avsnitt 3 en gång till, men gör det vetskapen att du duger, du är älskad för den du är!















onsdag 20 juli 2011

Lång tystnad blev det

Tyvärr, Vivaz och jag kan inte blogga tillsammans, än... men datorn är i funktion så det är väl inte hela förklaringen till den stora tystnaden här. Sommaren är nu i full blom liksom kirskålen i trädgården. Det är nog min favoritblomma, i alla fall av den rikliga förekomsten här att döma!

Tibbarna är andra favoritblommor. Sista hanvalpen har flyttat för en tid sedan och vi har nu åtta bofasta flickor. Gamla Tilda har hunnit fylla 14, hon är inte lika rörlig längre, men när kylskåpsdörren säger sitt pffff då står hon i givakt som de andra. Vaktstyrkan vid grinden består nu av Elektra och Borghild. De släpper ingen d*****l över bron utan livliga kommentarer, för den sakens skull, de släpper inte förbi någon på vägen heller utan att kommentera, men, de är ju en gång för alla, vakthundar.

Så vad annars har hänt sedan vi hördes senast? Jo, Maggan har kommit in i familjen! En rymlig och bekväm Cabby Trendy 580 som skall hysa oss den stundande semestern, och förhoppningsvis på många fler framtida resor. Inte helt ny, men vem är det? Med endast en föregående ägare av det mest omsorgsfulla slag är hon i skick som ny. Hundarna, de som ska med på semestern, kommer att trivas ypperligt, men för säkerhets skull lämnar vi några hemma att ta hand om Hemsjö!

Kanske kommer det en och annan rapport från Maggans horisont, och från ringside i Ransäter och Svenstavik om det mobila bredbandet står oss bi!

måndag 18 april 2011

Magi?

Idag för precis 2 år sedan fick jag min Ericson W595. I två år har han tjänat mig troget, med ett litet undantag sedan förra sommaren. Pga ett olyckligt förbiseende från min sida kom han att dela backficka med ett paket våtservetter någon timma en varm sommardag i Tvååker. Efter det har det varit litet si och så med bruket av ett par av hans knappar. T ex för att få en 9:a har det kunnat tarvas någonstans i närheten av 50-100 tryck på sagda knapp för att få den eftertraktade symbolen på skärmen, men vad är sådant annat än en bagatell mellan goda vänner?

Idag på förmiddagen tog jag i alla fall och besökte en site på internet för att skåda om där möjligen fanns någon intressant ny skapelse så att trotjänaren skulle kunna pensioneras. Jodå, det fanns ett par kandidater i utbudet. Sedan tänkte jag inte mer på det utan packade mig in i bilen för en tur till den stora staden i väster. På vägen fick jag ett telefonsamtal från maken, men hur jag än försökte så kunde jag inte höra något. Si, trotjänaren hade blivit sur(?) över mina planer på att skaffa en ersättare? eller överskattade han bara mina funderingar på att erbjuda honom pension? Oavsett. Någon mer kommunikation ställer han inte upp med så det blev till att uppsöka stora varuladan på Ön och inhandla ett tekniskt underverk. 8MPix kamera, Facebook, ja, appar i parti och minut verkar vi nu kunna fröjdas med - bara batteriet blir uppladdat! Ni förstår att den väntan som just nu är min lott känns svår! Min förhoppning är förstås att den nya kamraten, Vivaz, ska visa sig lika lättarbetad och samarbetsvillig som sin föregångare när vi är ute i världen. Nu har bloggande, Facebookande etc blivit en del av vardagen och att bli av med dessa livsnödvändigheter känns inte acceptabelt. Men som glad tekno-amatör och 50+ så kan man ju känna en viss oro inför erövrandet av denna nya högteknologi! Bara den som hänger med i framtiden får veta om den mobila bloggaren kommer igen eller om nödtider stundar.

Ester



söndag 10 april 2011

Våren


Spirar ur fjolårets löv. Idag har årsmötena gått parallellt i familjen. Roger hade SSTS I Linköping och jag hade Centrumkyrkan i Kållered. Båda präglades av framåtskådande och konstruktivt samarbete. Båda kan vi se fram emot ännu ett år av givande och krävande arbete. Det känns gott.

söndag 13 februari 2011

Vad ska detta föreställa?


Allvarligt! Voffo gör di på dette vise? Ska man behöva stå ut med allt när man är valp? Eller tror de att man är nån försökskanin?

Annie


Undersöker liggunderlaget. Motsvarar inte förväntningarna. Alldeles för hårt och kallt.

It's cold


Orlando på väg in i värmen

lördag 12 februari 2011

De tre marodörerna


Vi kan nu presentera dem, en för alla - Alla för en. Lady Ninjas Oliver, Oklahoma och Orlando. Två musikaler och en opera. Från vänster.

Kallt ute!


Bra ursäkt att stanna inne och köra ugnen på full fart. Nu har vi bullar så vi klarar i alla fall några kennelbesökare. Kan komma väl till pass när vi nu har två kullar på tillväxt.

fredag 28 januari 2011

Middag i Centrum



Utan att avslöja allt för mycket... litet av råvarorna.

Middag i Centrum

I kväll lagar vi mat i kyrkan! Ett härligt gäng har föranmält sig, det mesta av råvarorna är inhandlade och i bilen står det kassar med diverse köksutensilier och väntar på att tas i bruk. Dagens meny - förrätt, varmrätt och efterrätt! Men vi kör väl som Nobelfesten - menyn hemlig till serveringen för alla utom de 17-18 kockarna!

Konceptet är enkelt - några dagar före middagen anmäler sig alla som vill vara med till den måltidsansvariga som planerar en meny, handlar in alla råvaror och gör ett enkelt körschema och skriver ut recept. På måltidsdagen samlas alla som anmält sig, fördelar sig på de arbetsuppgifter som finns (allt från enklare göromål som potatisskalning, dukning etc till de litet svårare(?) som servettbrytning, sufflerande, pianounderhållning...

Allt arbete utförs under glad samvaro och halvannan timma eller så senare brukar alla kockarna kunna återfinnas i glatt samspråk runt ett festligt dukat bord mumsande på god mat!

Vill du vara med? Hör av dig till mig eller pastor i Centrumkyrkan, Kållered, telefon 031-7952900 vi kör igen den 25 februari!

tisdag 25 januari 2011



Sover gott mellan lekstunderna. 



och fotosessionerna.


Släktmöte. 
Moster Borghild ligger fint i väntan på att valpen ska våga sig fram.


Det tar nog ett tag till innan den här lille växer i lillhusses skor!



Klok hund håller sig framme där det händer... 
här ser vi sju.


Slutar som vi började - med en stunds vila.

måndag 10 januari 2011

En god upplevelse


Idag delar vi med varandra i Centrumträffen en del av Lina Sandell-Bergs sångskatt. Vid pianot en av våra äldre vänner, Rutger, och bredvid, en ung gäst, Måns, som gjort farfar PA sällskap till kyrkan.

fredag 7 januari 2011

Hejdåkram


Lämnar My puppy för My Dog i några timmar. Kanske hinner jag se litet av tibbarna innan jag söker upp västra vinthundsklubben. Ute är det vitt. Onödigt vitt. Hemma var snön ganska ohotad men på E20 är det ruggigt slaskigt. När slasket är början på våren känns det lättare att ta, men så här en vecka in i januari räcker inte ens min blåögdaste optimism till för att tro på sol och vår i någon närliggande framtid. Och ändå, uppe till vänster strålar hon från en klarblå himmel. Vår vän och närmsta stjärna och lovar bättre tider.