Nu är det bråda dagar. Mindy tar hand om sin egen rastning, som vanligt. Hm. Kan önska ibland att en del människor kunde ta sina ansvar på allvar. Mitt tålamod med de slarviga och senfärdiga har på något sätt tagit slut. Efter åratal av att "ställa upp" och rädda situationen när någon i omgivningen inte klarar upp det de åtagit sig så är gränsen nu nådd. Skinnet på min näsa har äntligen vuxit till sig så pass att jag nu säger STOPP och NEJ när jag menar det.
Beteendevetaren i mig ser också med stor spänning fram emot att studera reaktionerna...
Visst är det märkligt, har inte du också upplevt det ibland? Någon ställer alltid upp, fixar och rättar till. Räddar alla som missköter sig så att ingen skall drabbas. Alla är så nöjda, hon/han är en pärla... Men så en gång säger denna person det som de flesta gör för jämnan:
- Ta hand om det för dig? Ändra alla mina planer för att du inte ids planera och göra ditt arbete i tid? Nej, det gör jag inte.
Vad händer? Den oförtröttliga hjälpsamma ängeln möts av totalt fördömande, indignation i kubik - tänk va! att ha mage att inte ställa upp och rädda mig bara för att jag gör som jag alltid gör och sparar allt arbete till sista minuten? Fy bubblan!!!
Väx upp säger jag. Den här hjälpsamma slaven har gjort det, vuxit upp och insett att man får sätta gränser för sin hjälpsamhet.
I fortsättningen prioriterar jag mina egna ansvar, mot mig själv, min familj och de uppdrag jag tagit på mig. Vill du ha min hjälp får du be om det i tillräckligt god tid för att jag inte ska behöva svika mina egna ansvar.
Visst, har du gjort allt du kan för att hindra att du hamnar i knipa, då kan du även i fortsättningen räkna med mig som vän. Men du som konstant är sent ute, vakna, det är inte otur, olyckor, ett oblitt öde - det är din brist på respekt för dina ansvar, din ovilja eller oförmåga att respektera andras tid som sätter dig i de här situationerna, och det är dags att du gör något åt det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar