August

Strindberg sa det så bra - "Det är synd om människorna". Just nu är det blankt i mitt minne när det gäller när och varför han sa det. Det kommer väl till mig i sinom tid. Men det är inte det jag grubblar mest på för tiden.

Tänker i stället på våra tre jag: Idet, egot och superegot. De ställer till det för oss. Vilket som mest frekvent sätter oss i problem varierar, från person till person, men också från tid till tid.

Ska jag skåda navel så är det väl oftast superegot som trasslar till mitt liv. Som ensambarn, dvs både storasyster, mellanbarn och lillasyster - allt i ett - är - och var - förväntningarna stora. Och störst kanske från mig själv. Allt som skall göras i den här generationen måste ju göras av mig.

Storasystern, ordningens väktare, kräver att det görs väl. Mellansystern, diplomaten, kräver att ingen kommer i kläm när det görs, alla skall bli nöjda. Lillasystern, charmtrollet, kräver att det skall göras med glädje, tjo, tjim och inget annat.

Verkligheten blir då synnerligen frustrerande. för ärligt talat: Om allt skall göras perfekt, då blir det inte mycket gjort. För att fortsätta citera - Bowlby, den här gången, - tillräckligt bra måste räcka. Good enough.

Den lösning som alla är nöjda med, finns den? ganska säkert inte. Finns det ett enda rätt? troligen inte, i alla fall inte i absolut mening. Två plus två blir ofta fyra. Men två apelsiner och två äpplen?

Den stora utmaningen är kanske att kunna glädja sig över att finna en lösning, om än tillfällig. Om än inte alldeles enligt vår egen ritning för tillfället?

Eller varför inte att rentav våga lämna något olöst ibland. Tror vi sa det oftare förr,  - om Gud vill! Våra vänner muslimerna verkar ha just den sentensen mycket närmare - med reservation för stavningen, In'sh Allah!

Min utmaning för den närmaste tiden är just denna, att ibland lämna frågor obesvarade för nu, att överlämna det jag inte kan lösa till min Gud, och till framtiden.

 Att inse min begränsning, att den kanske inte är den börda jag vanligtvis vill se den som utan kanske lika mycket en välsignelse. Att litet oftare kanske, släppa fram lillasyster och säga: "det fixar sig!"