Det drar sig mot afton...

 men, är så sugen på att få se resultatet, så vi kör på! Garnet fick koka någon timme, grytvakten hade eget, parallellt projekt igång och jag hade ett inbokat möte mitt i koket så tider och temperaturer är osäkre. När jag kom hem var temperaturen i badet ca 85 och sjunkande. 

Tre timmar senare är temperaturen nere i ca 45 grader  och jag  skyndar på processen något genom att tillföra litet kallvatten. När badet är nere på strax över 30 plockar jag upp garnet och kramar försiktigt ur litet överskottsvätska.

Garnet har antagit en tämligen grå nyans och gråast är det i några partier som troligen är de samma som var extra gulnade i samband med tvätten. 

Häller det sparade färgbadet på bark i kastrullen och fyller på med vatten så det blir ca 12 liter vätska och tillsätter garnet. Nu ska det få värmas sakta till nära kokpunkten igen och koka i en timma.

 

Jag tar mig en välbehövlig paus och spanar på min litet hösttrötta rabatt 

 

Experimentet fortsätter och spänningen stiger!

I förrgår plockade jag rabarberblad till betning. Igår hittade jag Anna Bauer och Eva Zethraeus underbara bok Färga garn och sticka på biblioteket. 

Efter att ha bläddrat och läst litet snabbt inser jag att det här är en bok att återkomma till många gånger, så det får bli en tur till bokhandlaren, den här boken vill jag ha i bokhyllan!

Så, för att beta mitt garn, ca 400g naturvitt tvåtrådigt ullgarn från en stor kon med nära 3 kg, inköpt på Insjöns väveri, härvat hemma i vardagsrummet med benäget bistånd av maken, skär jag ner ca 200g rabarberblad

 

och lägger i min stora, lätt bedagade, ärvda 15-liters emaljerade kastrull. Den är inte i allra bästa kondition, en liten skada i botten gör att järnet syns, men, eftersom vi också har kraftigt järnhaltigt vatten från vår brunn så tänker jag att litet mer eller mindre järn kanske inte spelar någon stor roll - särskilt inte när jag kokat extra järnbitar med barken som ska få ge färgen till garnet i mitt allra första försök med växtfärgning till husbehov.

Igår kväll kokade vi rabarberbladen i ca 10l vatten i drygt en timma och lät sedan kastrullen stå över natten med blad och vatten för att kallna.

 

I går kväll tvättade jag också mina garnhärvor, först med en skvätt ammoniak - fy och usch vad det stinker sa både maken och hundarna... trots öppet fönster över badkaret där jag hade min balja med ljummet vatten. Efter ammoniakbadet tvättade jag även garnet försiktigt med litet av mitt schampo. Något hände så det blev lätt missfärgning på några ställen på ett par av härvorna, om det är järn från vattnet eller om det var något i garnet vet jag inte, men, vi får se om det kvarstår skiftningar i det färdiga garnet!

 

Det fuktiga garnet fick ligga i baljan över natten och nu på morgonen har jag silat av rabarbervattnet och lagt i härvorna i kastrullen med rabarbervatten - fyllde på så det är minst 12 l betbad till mina 400 g garn. Vet att man ska vara försiktig med att ha för mycket garn i grytan eftersom det kan bli svårt att cirkulera vätskan runt allt garn, men, det här ska bli mitt garn, med eventuella oregelbundenheter i garnet känns det mer som mitt än om det varit "perfekt" - vill jag ha perfekt homogent färgat garn så finns det ju faktiskt hos min lokala garnleverantör i Sollebrunn! Har du vägarna förbi regionen kan jag varmt rekommendera Gittes garn!
 

Nu får garnet, med litet försiktig omrörning då och då, ligga i kastrullen och värmas upp till ca 85 grader och sedan hålla den temperaturen i ungefär en timma. Eftersom jag bara har en platta och en stor kastrull får färgbadet sedan svalna, med några omrörningar under eftermiddagen tills det har blivit så svalt att det lätt hanteras, dvs "fingervarmt" då jag ska tvätta ur det med litet ättiksvatten och sedan hänga det till tork på mitt gamla vädringsställ på balkongen. Fler bilder följer, men nu ska jag ut och röra!

 

Färga med bark från björk

 Var ju bara tvungen att testa!

Maken skördade drygt 1,5 kg bark från fällda björkar på tomten. Träden har legat ett bra tag, mossa har börjat växa på stammarna, men det hoppas vi inte är till nackdel!

Letar fram en stor, gammal emaljerad kastrull i garaget och ett par bitar järnplåt som får koka med barken i vårt järnrika brunnsvatten i drygt 1,5 timmar.

Lägger i två små härvor à ca 2 g vardera vitt och grå/vitt ullgarn som får koka med hela tiden.

Så här ser det ut i kastrullen när vi slår på plattan. 

Barken och ullen får koka i halvannan timme och därefter kallna över natten.

Söndag förmiddag hämtar jag in ullen, tvättar ur böset och tvättar ullen försiktigt i ljummet vatten och låter det därefter torka, hängandes i ljuskronan i köket för SMHI har varnat för regn.

Så här ser tofsarna av testfärgat garn ut efter tvätt och torkning när jag lagt dem på de koner som respektive tofs kommer från. Inte pjåkigt för ett första försök.

Tänker att det är bra att beta garnet med alun, har ingen hemma så tar en tur in till apoteket, men, tyvärr har man ingen alun eftersom man förlorat sin leverantör, så garnet får vara obetat tills vidare.

Fortsatte efterforska Alun i livsmedelsbutiker och fler apotek, men, si, det verkar vara en "produkt som gått ur produktion" enligt de fysiska personer jag frågar.

Så, har även läst att det ska gå att beta sitt garn med rabarberblad. Som tur är har vi två ganska rejäla rabarberstånd på tomten, ett "oxalsyrefritt" och ett "vanligt". Vilket som är vilket har jag glömt för många år sedan - tveksamt om jag ens kollade vilket som var vilket när jag planterade dem - någon gång för sådär 20 år sedan. Vi tar ett par blad från vardera, för den händelse det spelar roll.

Garn, garn och mera garn!

 

Är lätt överväldigad. På väg hem från sommarens besök i de nordligare (dvs mellansvenska) breddgraderna i södra Lappland för ett par dagar sedan gjorde vi vårt traditionella nedslag hos Clas i Insjön. 

En ringsekreterarkollega hade någon vecka tidigare lagt ut en bild, på Facebook, på garn hon fyndat på Insjöns Väveri, och ett sådant tips måste kollas upp. Så, efter att Clas var besökt så promenerade jag iväg på gatorna bakom det stora köpcentret och hittade till Väveriet, och minsann! här gick det att fynda. Så, nu är jag lycklig ägare av 12,55 kg tvåtrådigt ullgarn med 10% inslag av viscos i några väl valda färger. Vad skall bli av detta?

Det första som lockar är att sticka ett gäng Riddari - men, färgerna som finns är inte riktigt kompatibla, så, det behövs kompletteringar. Nu tänker jag mig inte mer inköp, nej, min håg står till färgning! Spolen längst till vänster, med vitt garn är på 2,9 kg den med en ljusgrå och en vit tråd är även den på över 2 kg. Dessa tänker jag mig att skatta för att färga med litet olika fynd från växtriket.

Bark är ett alternativ som frestar, och vi har gott om bl a björkved liggande på tomten, Rabarberblad har vi också gott om så här på sensommaren, vad jag kan läsa mig till är de bra dels för betning men också för färgning så det tror jag blir intressant. Björkarna som ännu står är fortfarande fullt lövklädda, vill iofs minnas från den hittills enda erfarenheten av växtfärgning jag har, för sådär 40 år sedan, att det är vårens löv som ger bäst resultat, men det får bli vad det blir, det fina med växtfärgningen är ju just att man aldrig kan veta exakt vad det ska bli, men, blir det inte alls som man vill, ja, då kan man göra ett nytt bad med någon förhoppningsvis starkare färggivare. På de närbelägna hyggena växer och blommar just nu renfanan rikligt. Allt som allt tror jag att här finns hopp om diverse gula/gulgröna/gulbruna och eventuellt bruna färger.

En bortglömd blogg...

 

säkert inte den enda försummade platsen i molnen.

I november 2012, vad hände? tog inspirationen slut? Vände något i livet? Kan faktiskt inte erinra mig något som förklarar varför bloggen gick i törnrosasömn.

Är detta en nystart? Kanske. 

Mycket har hänt. Hundar har kommit och gått, enda hundarna som finns kvar sedan 2012 är Annie och Milton som var valpar 2011. Annie, Lady Ninjas Oklahoma har en dotter, Esther, som har hunnit bli pensionär (utan att lämna någon avkomma) och Milton, Lady Ninjas Oliver - längst till höger på fotot ovan, har dotterdottern, Nettan - närmast till vänster om Milton ovan,  som vi hoppas få en liten tikvalp från att spara. Längst fram står Merja, ett yrväder från Tammerfors som flyttade in i vårt hus, och i våra hjärtan i augusti 2018. Fotot från vår sensommarsemester i Norrland 2021.

En pandemi kom och ändrade våra liv våren 2020 - Covid-19. Nästan hela världen har varit i "lockdown". Teatrar, biografer, kyrkor - ja i stort sett alla kulturscener har varit stängda bortsett från några sommarveckor 2020 och en kortare tid sensommar/höst 2021 då restriktionerna lättade tillfälligt. Så, 9 februari 2022 togs äntligen beteckningen "samhällsfarlig" bort ur kategoriseringen av pandemin och vi vågade hoppas på en ny vår. Covid-19 finns fortfarande högst aktivt runt om oss, det är fortsatt självklart med "håll avstånd" "tvätta händerna" "stanna hemma vid symptom" mm, men vi får äntligen samlas till körrepetitioner, Gudstjänster och konserter och såg i några dagar fram emot en nyare friare tillvaro, men...

I världen utanför mitt fönster hopar sig nya orosmoln. Ryssland, anförda av diktatorn Putin, angriper Ukraina. Miljontals kvinnor, barn och gamla flyr från sina hem när bomber och missiler spränger deras hem, sjukhus och andra livsnödvändiga institurioner. Nyheter - fake eller äkta är ibland svårt att skilja åt - flödar genom etern. 

Det är mars, vintern håller ännu vårt land i ett stadigt grepp, solen skiner idag, men det är litet för kallt för utefika i vår trädgård även om vi på Facebook kan se att en och annan av våra vänner vågat sig ut på farstubron för frukost.

Behövde väl ingen ny hobby

Vad gör man? Ibland har man inget att sätta emot när andan faller på. Det gjorde den på torsdagsförmiddagen. 5 mössor har det blivit så långt.

Jag en livräddare!

När jag startade den här bloggen så hade jag inga tankar om att förändra världen eller rädda liv med den. Kanske att ge någon en tankeställare, kanske inspirera någon att göra något trevligt, men ärligt, rädda någons liv trodde jag inte jag skulle göra med den.

Men, plötsligt hände det! Bara genom att göra ett litet inlägg i bloggen räddar jag liv!

Har du en blogg tycker jag du ska göra samma livräddande insats! Det kostar dig ingenting utöver ett par minuter vid datorn!

 

Den här bloggposten vaccinerar 95 barn

Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.
Jag skulle gärna ta mig an uppdraget, men eftersom jag inte kommer loss så publicerar jag den här bloggposten istället. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är också bra.

Jag är med UNICEF i kampen för varenda unge. Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli Världsförälder här: unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden är du med och ser  till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.

Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten under kampanjen så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial på unicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj (kampanjen gäller 16 april-13 maj eller upp till 5000 blogginlägg)

© UNICEF/Asselin

UNICEF vaccinerar barn i Elfenbenskusten