Ledarskap är något jag tänkt på mycket länge. Vad är det som gör en del ledare så mycket mer framgångsrika än andra? Vissa egenskaper som krävs är unika för verksamheten, bollkänsla för lagledaren i fotbollslaget, musikalitet för orkesterledaren etc. Men de specialistkunskaperna är, dristar jag mig till att säga, inte avgörande för verkligt framgångsrikt ledarskap.
I fem dagar har jag tillsammans med en härlig, brokig samling metodister från Norden haft förmånen att se och höra flera framgångsrika ledare tala i School of Congregational Development. Nu vill jag försöka sätta ord på en del av de tankar och känslor som engagerat mig i den här processen. Det är säkert inte mycket, om ens något som är nytt, egentligen. Ska jag vara ärlig så lärde jag mig inte mycket nytt. Betyder det att SoCD var slöseri med tid? Inte alls. För som du som ägnat sig åt pedagogik vet så är det i upprepningen vi lär och ökar vår kunskap.
Första gången vi upplever något ger ofta en "kick" men sällan leder en kick till någon bestående förändring. Nej, inlärning och utveckling är processer, livslånga processer.
Så, vad ser jag då att VI behöver ha med oss som ledare?
1. Ledarskap kräver allt av dig
2. Ledarskap är att stå kvar när det blåser
3. Ledarskap är en uppgift för människor
4. Ledarskap är en dans på rosor
5. Ledarskap är att gå baklänges
1 - Ledarskap kräver allt av dig
Du kan inte som ledare kräva mer av någon annan än du kräver av dig själv. Som ledare i en ideell organisation kan det innebära att du är anställd där och har en arbetstid på t ex 40 h i veckan. Är det den tid du lägger på arbetet? Hur kan du då kräva att medlemmar/frivilliga jobbar mer än 40 h/vecka? Var hamnar vi om våra ideella medarbetare redan har ett heltidsjobb utanför organisationen? Antingen att alla med heltidsjobb är "befriade" från allt arbete i föreningen, eller, att du kräver av dem att de ska jobba mer än 40 h i veckan. Men, säger du, det här är ju mitt jobb. På min fritid har jag en hobby och jag har min familj. Precis som mina medlemmar har den här föreningen som sin hobby så har jag en egen hobby. OK. Men om du är min ledare och säger att det du jobbar med är inte det du brinner för. Varför ska jag då brinna för det? Jag som ser upp till dig, min ledare, vill såklart ha det du brinner för, så hallå, här kommer jag med dig och går in i din hobby istället! Därmed inte sagt att en anställd ledare inte ska ha fritid, inte ska få prioritera sin familj inte ska få ha fler intressen. Alla människor behöver tid för rekreation, egen tid och tid för familj och vänner. Men, som ledare i en ideell organisation måste man också ha visionen den vision som bär organisationen och visionen tittar inte allt för mycket på klockan. Klockan, den ska, MÅSTE, däremot en eller flera av ledarens omgivning ha ett öga på. Där ligger en av spelarnas, handarbetarnas eller församlingsmedlemmarnas ansvar. Att vårda sin ledare. Att säga STOPP innan ledaren sliter ut sig och/eller sin familj och sin vänkrets. Innan ledaren blir fixerad vid visionen och tappar kontakten med livet och verkligheten.
2. Ledarskap är att stå kvar när det blåser
Meningsfullt ledarskap kommer ur en vision. En stark upplevelse av något du vill med den organisation du leder. Ledarskap för egen vinnings skull är inte ledarskap. Det kan vara chefskap, men inte ledarskap. Visionen medger ingen enkel utväg när det blåser snålt. När fotbollslaget hamnar sist i ligan, trådarna trasslar ihop sig i syföreningen eller församlingen slutar växa eller krymper. Är det en vision som kallat dig till ditt ledarskap så kräver motgången mer arbete av dig, inte mindre. Du måste kanske gå tillbaka till dina strategier och skärskåda dem, ska du sätta Pelle i mål i stället? låta Oskar vara forward? Ska du köpt tråd på rullar istället för i härvor? Ska du bjuda in till andakt på torsdagskvällar istället för fredagskvällar? Listan på exempel kan göras hur lång som helst, för allt handlar om vägar till målet och de är som vägarna till Rom, oräkneliga. Men visionen, om det är en vision, så är den unik och inte utbytbar. Är du en ledare då står du kvar och kämpar för din vision, men på ett smart sätt, med nya strategier. En chef som stöter på motgång, han kan byta jobb till något ställe där hans favoritstrategier fungerar. Ledaren som styrs av visioner, hon står kvar. Ibland frostnupen, sorgsen och trött, men en ledare ger inte upp.
3. Ledarskap är en uppgift för människor
Alla ledare är människor. Alla människor har svagheter, brister. Små och stora. Alla människor gör då och då misstag. Skillnaden mellan en framgångsrik ledare och en mindre framgångsrik ledare kan ligga i hur man förhåller sig till sina svagheter och misslyckanden. För som du förhåller dig till dina egna misslyckanden så tenderar du också att förhålla dig till andras. Och hur du förhåller dig till din egen svaghet och dina egna klavertramp är i högsta grad avgörande för hur dina medmänniskor förväntar sig att du ska se på deras.
4. Ledarskap är en dans på rosor
Flocken, vare sig det är ett fotbollslag, en syförening eller en församling består av individer. Individer med ibland mycket varierande erfarenheter från sin historia och omgivning. Delar av dem är som rosens kronblad, mjuka, skimrande av färg, väldoftande men också ömtåliga. Andra delar av dem är styva, hårda och fulla av vassa taggar. Ännu andra delar av dem kan vara som den nedersta delen av stjälken när de fått stå för länge i gammalt vatten, slemmiga och illaluktande. Allt detta har du och allt detta måste du vara redo att vårda och älska för...
5. Ledarskap är att gå baklänges
Det allra viktigaste. Det har jag sparat till sist för det vi kommer ihåg är oftast det vi hörde senast. En ledare måste alltid se sina följeslagare. En ledare måste också gå före sin flock och visa vägen, röja motstånd och faror ur vägen. Och efter långa funderingar över hur det här ska kunna förenas har jag kommit på lösningen. Ledaren måste gå baklänges! Med sitt ansikte och sin närvaro riktad mot flocken. Alltid öppen för att se när någon kanske snubblar, blir trött, möter svårigheter i sitt liv och på sin vandring. Men, säger du, hur kan ledaren klara att gå baklänges, det kan inte hålla, hon lär snubbla ganska omgående?
Nej, det tror jag faktiskt inte är någon risk. En sann ledare har en flock bakom sig som älskar sin ledare och sina medvandrare. Alla i flocken har sina ansikten och ögon vända framåt mot och förbi ledaren, mot visionen som förenar dem och de kommer att varna sin ledare för hinder. Om ledaren tilllåter dem, om ledaren ser och hör dem. Om ledaren har ett ömsesidigt förtroende för sin flock, sin organisation.
OK, vän och medvandrare i livet. Nu har jag lagt ut den första upplagan av min ledarskapsfilosofi. Den har på ett sätt värkt fram under många års tänkande och studier men nedtecknandet har gått fort för ibland när man tänker för länge så går tankarna vilse och irrar omkring utan att nå fram till något mål. Finns du som läser det här och tycker att något i detta är inte alldeles fel, något i det här kan faktiskt vara till hjälp? Gör då dig, mig och andra medvandrare tjänsten att höra av dig till mig och berätta vad du håller med om och vad du inte håller med om. Vad du förstår och vad du inte förstår. Har du tankar som jag inte har med ännu i denna min första nedskrivna, publicerade, version - jag vill gärna dela dem med dig för det är i kommunikation med andra vi växer allra bäst, och jag känner mig som allt annat än färdigväxt.
PS Är du ledare i en ideell organisation? Har alla krav ovan blivit en börda för dig? Läs då avsnitt 3 en gång till, men gör det vetskapen att du duger, du är älskad för den du är!
.jpg)
.jpg)
.jpg)
